Tänk om han glömt vem jag är och hur mycket han älskade mig under tiden vi satt där for ofta igenom mina tankar. På nyårs afton var jag bara tvungen att han skulle få veta hur mycket jag älskade han och ville han skulle veta att vi skulle ta oss igenom detta tillsammans och att jag skulle stå på hans sida vad som än skedde. Så när rätt vakt dök upp så frågade jag om personen kunde fråga om min pojkvän ville gifta sig med mig och en stund senare vill jag bara veta vad han svarat så jag bad få gå till automaterna och få handla fick till svar att jag fick vänta eftersom det var rätt mkt på avdelningen just nu. Efter en stund kom vakten med det största leendet på läpparna och sa bara grattis nu ska du få gå och handla. Jag tittade på honom och sa hur menar du? -Jag kan säga det att det finns en till person här med ett ännu större leeende. Jag hoppade och skrek var så enormt lycklig och glad. Där satt vi nyförlovade och firade i varsin cell med oxfile till middag och världens störtsta leenden.
Dagen jag släpptes var jag så enormt glad men när jag kliver utanför häktet på Porsön känner jag mig rädd och ängslig för dom stal inte bara 42 dagar av mitt liv utan även min självständighet. Jag var totalt ned bruten och alla dagar jag satt där hade fått mig att tänka på allt som varit 24/7. Den sista glädjen jag hade i kroppen hade sugits ut, det fanns bara massvis med problem och ledsamhet i mina tankar.
Första fria natten tillbringade jag hos min syster men var för mycket rörelse och stim vilket jag inte var van vid. Jag var så skakig i kroppen och känslorna var så enormt svåra att hantera.
När jag åkte hem till min pojkväns lägenhet så kändes allt så himla obehagligt och rädslan för att vara själv infann sig och hur skulle jag klara mig där själv? Tur som var fanns min bästa vän kvar av alla som fallit bort efter vägen. Hon fanns där och lyssnade på vad som hänt utan att döma mig.
Det var lika bra att konfrontera samhället, jag gick in på affären med det största leende på läpparna och blickarna från folket kändes hårt i bröstet och viskningarna smärtade men leendet kunde jag inte släppa för min fasad var jag tvungen upprätt hålla.
När kvällen närmades sig så kom ångesten som ett brev på posten och rädslan över vad jag skulle kunna göra när jag inte orkar mer. Som tur fanns min familj vid min sida och min systerson bodde med mig som stöd tills han jag behövde som mest kom hem.
lördag 5 november 2016
lördag 22 oktober 2016
Den långa vägen tillbaks till ett normalt liv. Del 6
Obehaget man kände när man råkade möta ungdoms anstaltens intagna när man förflyttades mellan gymmet och cellen, skrikande och visslande som tok. -Låt oss se den blonda skönhet -Fett het -Olala.
Minns en tillfällig "granne" jag hade som ropade i luft trumman att han ville komma över och göra mig sällskap och vad han skulle göra med mig. Efter flertal tillsägningar så förflyttades han eftersom han gjorde mig rädd, osäker och fick mig sjukt äcklad. En människa jag inte ens har ett ansikte på och inte ens vet varför han är där berättar för mig vad han vill göra med mig i minsta detalj.
Under tiden som häktad blev jag kallad till en person utredning av kriminalvården för att dom skulle kartlägga mitt liv sen födsel och jag skulle berätta vem jag var och hur jag levt mitt liv?
Där skulle jag sitta och berätta för en vilt främmande kvinna vem jag var och hur mitt liv varit fram till den dagen jag blev frihetsberövad. Något jag inte ens pratade med om folk i min närhet.
En utredning som lämnas in till tingsrätten ifall det finns anledning till annan påföljd än fängelse.
Även den jobbiga tiden i häktet fanns det ljusglimtar i mellan åt t.ex när dom lät mig sköta disken efter lunchen. Fanns inge bättre än när någon av häktes personalen kom in och sa att det är bra med herrn och jag skulle inte oroa mig. Efter en sväng i rastgården så fick jag höra när vi gick tillbaka till arresten att det hade pratats om mig men inte av personalen.
Några dagar innan jul fick jag äntligen träffa mina syskon efter 1 månads häktning. Det var med blandade känslor, med förtjusning och skräck. Tankarna vandrade innan och visst skulle dom förstå jag var oskyldig. När jag äntligen fick komma in i rummet sa det första som sa av tullpersonalen var att vi inte fick nämna min pojkvän eller ens prata om han eller fallet.
Mina syskon förstod att jag inte gjort något och vi försökte prata igen den tid jag varit borta. Men få träffa dom fick mig starkare och jag orkade kämpa vidare.
På julafton när prästen kom in och önskade mig God Jul så sa hon att jag var den sista hon besökte den dagen och berättade hur länge hon kunde stanna. Hon sa att hon hade nyss fått höra sån ljuvlig musik och jag förstod direkt vem som spelat för henne. Där satt vi ensam på Julafton utan varandra och våra nära.
Under dessa 43 dagar fick jag ett skadebeteende och skar mig med rakhyveln jag fick låna under duschningen som jag var tvungen lämna åter direkt efteråt. Men hur skulle man kunna skada sig själv utan att någon skulle upptäcka det vid en visitering så det enda alternativet var att skära sig vid underlivet som upprepades flera gånger i veckan under denna tiden. All smärta jag hade i mitt bröst höll på att ta ihjäl mig, skärande lättade på smärtan och ångesten. Det smärtade någon annan stans vad jag än gjorde under 24 timmar om dygnet. Detta pågick till fram till rättegången då jag förstod att min pojkvän såg detta skulle de såra honom enormt och jag ville att han skulle alltid se mig som den fina människa jag varit.
Minns en tillfällig "granne" jag hade som ropade i luft trumman att han ville komma över och göra mig sällskap och vad han skulle göra med mig. Efter flertal tillsägningar så förflyttades han eftersom han gjorde mig rädd, osäker och fick mig sjukt äcklad. En människa jag inte ens har ett ansikte på och inte ens vet varför han är där berättar för mig vad han vill göra med mig i minsta detalj.
Under tiden som häktad blev jag kallad till en person utredning av kriminalvården för att dom skulle kartlägga mitt liv sen födsel och jag skulle berätta vem jag var och hur jag levt mitt liv?
Där skulle jag sitta och berätta för en vilt främmande kvinna vem jag var och hur mitt liv varit fram till den dagen jag blev frihetsberövad. Något jag inte ens pratade med om folk i min närhet.
En utredning som lämnas in till tingsrätten ifall det finns anledning till annan påföljd än fängelse.
Även den jobbiga tiden i häktet fanns det ljusglimtar i mellan åt t.ex när dom lät mig sköta disken efter lunchen. Fanns inge bättre än när någon av häktes personalen kom in och sa att det är bra med herrn och jag skulle inte oroa mig. Efter en sväng i rastgården så fick jag höra när vi gick tillbaka till arresten att det hade pratats om mig men inte av personalen.
Några dagar innan jul fick jag äntligen träffa mina syskon efter 1 månads häktning. Det var med blandade känslor, med förtjusning och skräck. Tankarna vandrade innan och visst skulle dom förstå jag var oskyldig. När jag äntligen fick komma in i rummet sa det första som sa av tullpersonalen var att vi inte fick nämna min pojkvän eller ens prata om han eller fallet.
Mina syskon förstod att jag inte gjort något och vi försökte prata igen den tid jag varit borta. Men få träffa dom fick mig starkare och jag orkade kämpa vidare.
På julafton när prästen kom in och önskade mig God Jul så sa hon att jag var den sista hon besökte den dagen och berättade hur länge hon kunde stanna. Hon sa att hon hade nyss fått höra sån ljuvlig musik och jag förstod direkt vem som spelat för henne. Där satt vi ensam på Julafton utan varandra och våra nära.
Under dessa 43 dagar fick jag ett skadebeteende och skar mig med rakhyveln jag fick låna under duschningen som jag var tvungen lämna åter direkt efteråt. Men hur skulle man kunna skada sig själv utan att någon skulle upptäcka det vid en visitering så det enda alternativet var att skära sig vid underlivet som upprepades flera gånger i veckan under denna tiden. All smärta jag hade i mitt bröst höll på att ta ihjäl mig, skärande lättade på smärtan och ångesten. Det smärtade någon annan stans vad jag än gjorde under 24 timmar om dygnet. Detta pågick till fram till rättegången då jag förstod att min pojkvän såg detta skulle de såra honom enormt och jag ville att han skulle alltid se mig som den fina människa jag varit.
fredag 14 oktober 2016
Den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Del 5
Efter 5 timmar i förhörsrummet så får jag beskedet att jag kommer bli frihetsberövad.
När dom förde mig till arresten efter första förhöret så känner jag hur svårt jag har att andas och vilket tryck jag hade i bröstet skulle jag få en panik ångest attack här alldeles själv? Självklart så ingick det en visitering i ett rum utan dörr och glasrutor ut mot själva arresterna. Där bad en kvinnlig polis mig klä av mig naken för att dom skulle se så jag inte gömde nå vassa föremål. Jag skulle klä av mig naken framför en vilt främmande människa något jag knappt gjorde framför den jag älskade. Där stod jag naken, kall och rädd medans hon granskade min nakna kropp som om det var något extraordinärt. Förödmjukad och ledsen bad hon mig klä på mig en vit t-shirt där mina styva bröstvårtor syntes igenom av den iskalla kylan och atmosfär där inne. Eftersom jag nekade mat första dagen då jag var helt slut och förstörd efter panik ångest attacken så erbjöd dom mig inte mat under resterande 3 dagar. Tredje dagen på morgonen var jag så snurrig och förvirrad så jag svävade runt i arresten, dansade och sjöng tills dom öppnade stål dörren för häktesförhandlingen och jag vaknade till och insåg vart jag var och vad som egentligen hände kom ännu en panik ångest attack en av flera som skett dom senaste dagarna.
Jag blev oskyldigt häktad, hur illa jag än mådde och hur mycket jag än ville ge upp så kunde jag inte det för jag hade inte gjort det som påstods. Min tjurighet och beslutsamhet för att visa att jag var oskyldig fick mig att kämpa även jag var på botten. Som om det inte var nog när jag kom till häktet satt dom mig i en övervakningscell precis som om dom verkligen ville det skulle brisera för mig. När jag äntligen fick träffa läkaren så var det som om han ville trycka ner mig ännu mer som om jag inte var så långt ner man kan komma när han bad mig kavla upp mina armar för att se om jag hade sprutmärken i armvecket.
Där satt jag 6v inspärrad i ett rum mellan 4 väggar utan som helst kontakt med omvärlden och min familj. Nätterna avlöstes med panik ångest attacker och mardrömmar. Natt efter natt såg jag mina föräldrar dö gång på gång i mina drömmar. När smärtan var som värst var den tvungen bli ännu värre, Häktesförhandling efter häktesförhandling fick jag veta att jag inte kunde släppas för att inte falla tillbaka i gamla mönster och för att kunna förstöra utredningen. En utredning som Jokkmokks polisen själv hade suttit hemma på sin fritid och pratat om stort och brett med ingen som helst förståelse för vad en tystnads plikt är eller hur mycket det skulle kunna skada oss som privat personer. En polis utredning som inte ens tidningen visste om eftersom det kunde förstöra utredningen. Men varför ska polisen i Jokkmokks bry sig om det dom går ju efter sina egna regler och lagar. För ju mer skit man snackar i Jokkmokks desto mer status verkar folk tro man får.
42 dagar som gjorde mitt mående ännu värre och jag fick problem med att behålla saker jag ätit..
När dom förde mig till arresten efter första förhöret så känner jag hur svårt jag har att andas och vilket tryck jag hade i bröstet skulle jag få en panik ångest attack här alldeles själv? Självklart så ingick det en visitering i ett rum utan dörr och glasrutor ut mot själva arresterna. Där bad en kvinnlig polis mig klä av mig naken för att dom skulle se så jag inte gömde nå vassa föremål. Jag skulle klä av mig naken framför en vilt främmande människa något jag knappt gjorde framför den jag älskade. Där stod jag naken, kall och rädd medans hon granskade min nakna kropp som om det var något extraordinärt. Förödmjukad och ledsen bad hon mig klä på mig en vit t-shirt där mina styva bröstvårtor syntes igenom av den iskalla kylan och atmosfär där inne. Eftersom jag nekade mat första dagen då jag var helt slut och förstörd efter panik ångest attacken så erbjöd dom mig inte mat under resterande 3 dagar. Tredje dagen på morgonen var jag så snurrig och förvirrad så jag svävade runt i arresten, dansade och sjöng tills dom öppnade stål dörren för häktesförhandlingen och jag vaknade till och insåg vart jag var och vad som egentligen hände kom ännu en panik ångest attack en av flera som skett dom senaste dagarna.
Jag blev oskyldigt häktad, hur illa jag än mådde och hur mycket jag än ville ge upp så kunde jag inte det för jag hade inte gjort det som påstods. Min tjurighet och beslutsamhet för att visa att jag var oskyldig fick mig att kämpa även jag var på botten. Som om det inte var nog när jag kom till häktet satt dom mig i en övervakningscell precis som om dom verkligen ville det skulle brisera för mig. När jag äntligen fick träffa läkaren så var det som om han ville trycka ner mig ännu mer som om jag inte var så långt ner man kan komma när han bad mig kavla upp mina armar för att se om jag hade sprutmärken i armvecket.
Där satt jag 6v inspärrad i ett rum mellan 4 väggar utan som helst kontakt med omvärlden och min familj. Nätterna avlöstes med panik ångest attacker och mardrömmar. Natt efter natt såg jag mina föräldrar dö gång på gång i mina drömmar. När smärtan var som värst var den tvungen bli ännu värre, Häktesförhandling efter häktesförhandling fick jag veta att jag inte kunde släppas för att inte falla tillbaka i gamla mönster och för att kunna förstöra utredningen. En utredning som Jokkmokks polisen själv hade suttit hemma på sin fritid och pratat om stort och brett med ingen som helst förståelse för vad en tystnads plikt är eller hur mycket det skulle kunna skada oss som privat personer. En polis utredning som inte ens tidningen visste om eftersom det kunde förstöra utredningen. Men varför ska polisen i Jokkmokks bry sig om det dom går ju efter sina egna regler och lagar. För ju mer skit man snackar i Jokkmokks desto mer status verkar folk tro man får.
42 dagar som gjorde mitt mående ännu värre och jag fick problem med att behålla saker jag ätit..
tisdag 11 oktober 2016
Den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Del 4
Äntligen fann jag någon som ja kunde öppna mig för och få ventilera allt jag hade inom mig.
Vi hade både ett tungt bagage och 1 månad in på vårat förhållande dog en av hans bästa vänner vilket rev upp alla känslor igen. På något konstigt sätt började allt om på nytt. Jag hade just slutat drömma om när mamma dog och började nu istället se det i mitt huvud 24/7.
Det som är svårt för en själv och andra är att förstå hur sjuk man egentligen är.
Jag sprang ju runt med ett leende som jag alltid gjort medans inuti var ja så trasig, tom på all liv och ångesten som byggdes upp inom mig som jag ville bara bli kvitt.
Dagarna gick upp och ner som en bergochdalbana, även jag var världens lyckligaste med livet och min pojkvän så var jag samtidigt världens olyckligaste.
När ens humör vänder på en hundradelssekund all olycka och smärta bara vill ut men man är så rädd för att brisera muren man byggt upp för att skydda sig själv för att inte visa sig svag.
Jag hade just varit i en svacka men bestämde mig ändå för att åka och jobba den 20 november eftersom jag skulle på kurs med mina arbetskamrater och brukare den 21-22 november.
En kurs som aldrig blev av då Polisen ringde mig och bad mig komma in till stationen och det var väldigt viktig. Det första som slog mig var att min älskade pojkvän var tagen ifrån mig och nu skulle jag få hans döds besked.
Men blev intygad i bilen på väg till stationen att han levde.
Där började 6veckors helvete.
Inte mådde man bättre att höra efteråt att någon i Jokkmokk spred ryktet om att insats styrkan hade gått in under kursen med sköldar och dragna vapen. Satt handfängsel och och fört mig där ifrån.
Precis som taget ur en film, Men tyvärr kära Jokkmokks bor så gick det inte till så även ni gottade er åt det ryktet och kände er mer levande än någonsin när ni hörde denna påhittade historia.
Vi hade både ett tungt bagage och 1 månad in på vårat förhållande dog en av hans bästa vänner vilket rev upp alla känslor igen. På något konstigt sätt började allt om på nytt. Jag hade just slutat drömma om när mamma dog och började nu istället se det i mitt huvud 24/7.
Det som är svårt för en själv och andra är att förstå hur sjuk man egentligen är.
Jag sprang ju runt med ett leende som jag alltid gjort medans inuti var ja så trasig, tom på all liv och ångesten som byggdes upp inom mig som jag ville bara bli kvitt.
Dagarna gick upp och ner som en bergochdalbana, även jag var världens lyckligaste med livet och min pojkvän så var jag samtidigt världens olyckligaste.
När ens humör vänder på en hundradelssekund all olycka och smärta bara vill ut men man är så rädd för att brisera muren man byggt upp för att skydda sig själv för att inte visa sig svag.
Jag hade just varit i en svacka men bestämde mig ändå för att åka och jobba den 20 november eftersom jag skulle på kurs med mina arbetskamrater och brukare den 21-22 november.
En kurs som aldrig blev av då Polisen ringde mig och bad mig komma in till stationen och det var väldigt viktig. Det första som slog mig var att min älskade pojkvän var tagen ifrån mig och nu skulle jag få hans döds besked.
Men blev intygad i bilen på väg till stationen att han levde.
Där började 6veckors helvete.
Inte mådde man bättre att höra efteråt att någon i Jokkmokk spred ryktet om att insats styrkan hade gått in under kursen med sköldar och dragna vapen. Satt handfängsel och och fört mig där ifrån.
Precis som taget ur en film, Men tyvärr kära Jokkmokks bor så gick det inte till så även ni gottade er åt det ryktet och kände er mer levande än någonsin när ni hörde denna påhittade historia.
söndag 9 oktober 2016
Den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Del 3
Efter månader i stor svacka och jag hamnade i ett förhållande som egentligen inte var något för mig men rädslan för att vara ensam kunde jag inte lämna. Miste inte bara min mamma utan fick i utbyte extrem ångest, separations ångest, jag tröst åt och det handskas jag än idag med . Någon månad efter mammas död ställde jag mig på vågen och vägde då +25 kg som jag lagt mkt energi och arbetat för att få bort.
Under period kunde jag inte ens gå in på affären utan att få panik ångest och börja gråta. Varför kunde det vara så jobbigt att följa inköpslistan när allt redan stod där? Hur kunde allt triggas i gång över att jag inte hittade det jag sökte? Då var det bara släppa allt, springa ut i bilen och låta tårarna rinna medans man samtidigt koncentrerade sig på att andas djupa andetag medans man kände hur man frös och kroppen domnade bort.
Jag fick mig jobb som personlig assistent några månader efter mammas död och där kunde jag fly mina känslor. Där kunde jag lämna dom utanför dörren när jag gick in till min brukare och det var som en befrielse att slippa den där tunga väskan jag bar med mig,
10 månader efter mammas död och jag hade lämnat personen som inte kändes rätt. Då träffade jag en som stod över alla andra någon som förstod mig och vad jag gick igenom. Någon som peppade mig för att klara av att leva.
Under period kunde jag inte ens gå in på affären utan att få panik ångest och börja gråta. Varför kunde det vara så jobbigt att följa inköpslistan när allt redan stod där? Hur kunde allt triggas i gång över att jag inte hittade det jag sökte? Då var det bara släppa allt, springa ut i bilen och låta tårarna rinna medans man samtidigt koncentrerade sig på att andas djupa andetag medans man kände hur man frös och kroppen domnade bort.
Jag fick mig jobb som personlig assistent några månader efter mammas död och där kunde jag fly mina känslor. Där kunde jag lämna dom utanför dörren när jag gick in till min brukare och det var som en befrielse att slippa den där tunga väskan jag bar med mig,
10 månader efter mammas död och jag hade lämnat personen som inte kändes rätt. Då träffade jag en som stod över alla andra någon som förstod mig och vad jag gick igenom. Någon som peppade mig för att klara av att leva.
torsdag 6 oktober 2016
Den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Del 2
Även det var tungt att mista sin pappa så var man tvungen återgå till livet spiral och rund gång. Var på den tiden jag spring vikarierade på ortens äldreboende och fick ta alla dom där skitpassen som ingen annan ville ha eller gå till dom boende som inte ordinarie personal orkade gå till. Göra ett jobb som man inte uppskattades för eller fick ett tack för. Efter 6års springande så påtalade jag att ja hade lasat in och även tjänster tillsattes blev jag utan. Till slut fick jag nog och sökte mig ett annat jobb, då kom äntligen det jag hade velat få bekräftat i 6 månader, jag hade lasa in och skulle få en tjänst på 50% men hur skulle det gå ihop och tankarna i huvudet fanns där hur orättvist jag blivit behandlad! Jag sa varken ja eller nej bara vände blad och gick vidare.
Efter ett års jobb inom en restaurang branschen fanns inte det jobbet tillgängligt längre och jag blev arbetslös men såg positivt på framtiden och var redo för att ta an mig nå nytt och var redo för flytt neråt i Sverige till mitt nya jobb och liv. Som mamma stöttade mig till 100% i.
Sen kom hösten då jag skulle bli föräldralös och dagen 8 September då min bror hade ordnat Jokkmokks första water cross tävling. Jag och Mamma ställde självklart upp som volontärer med ett stort leende på läpparna efter som vi var så grymt stolt över Johan. Konstigt nog vaknade jag upp med en stor klump i magen och sa till mamma på väg till tävlingen att nått hemsk skulle ske mamma intygade mig att vårdpersonal fanns på plats ifall olyckan skulle vara framme. Klumpen fanns där under hela tiden men när mamma föll ihop förstod jag att hennes dagar var räknade. Även med högpersonal styrka och en helikopter redo att lyfta med henne så överlevde hon inte. Kan än idag inte släppa att människor betedde sig som hungriga vargar runt ett skadat byte folket cirkulerade runt och försökte fåå insyn även jag och min bästa vän täckte med en duk för att låta ambulanspersonalen jobba ifred och min mamma skulle slippa ligga där förudmjukad. Precis som om det var någon sorts show som utspelade sig som ingen kunde missa. Men det var ingen show gott folk utan det var min mamma som var på väg att dö.
Det var dom svåraste och hårdaste orden jag någonsin sagt var när jag sa till min "lille bror" att mamma inte överlevde.
Där stod jag 25 år gammal utan varken mamma eller pappa och just varit med om det värsta som kunde ske i ens liv. Vem skulle jag nu prata med och vem skulle jag nu fråga om dom så enkla saker man egentligen redan visste men frågade mamma om bara för att det skulle bli rätt. Hon var inte bara min mamma utan även min bästa vän som alltid fanns där i vått och torrt.
Hus hade jag provat på och även försöka skaffa barn som jag mist. Då var den sorgen ingen ting i mot vad jag gick igenom just då. Utan en mormor och morfar valde jag bort den drömmen.
Del 3 kommer om några dagar.
Efter ett års jobb inom en restaurang branschen fanns inte det jobbet tillgängligt längre och jag blev arbetslös men såg positivt på framtiden och var redo för att ta an mig nå nytt och var redo för flytt neråt i Sverige till mitt nya jobb och liv. Som mamma stöttade mig till 100% i.
Sen kom hösten då jag skulle bli föräldralös och dagen 8 September då min bror hade ordnat Jokkmokks första water cross tävling. Jag och Mamma ställde självklart upp som volontärer med ett stort leende på läpparna efter som vi var så grymt stolt över Johan. Konstigt nog vaknade jag upp med en stor klump i magen och sa till mamma på väg till tävlingen att nått hemsk skulle ske mamma intygade mig att vårdpersonal fanns på plats ifall olyckan skulle vara framme. Klumpen fanns där under hela tiden men när mamma föll ihop förstod jag att hennes dagar var räknade. Även med högpersonal styrka och en helikopter redo att lyfta med henne så överlevde hon inte. Kan än idag inte släppa att människor betedde sig som hungriga vargar runt ett skadat byte folket cirkulerade runt och försökte fåå insyn även jag och min bästa vän täckte med en duk för att låta ambulanspersonalen jobba ifred och min mamma skulle slippa ligga där förudmjukad. Precis som om det var någon sorts show som utspelade sig som ingen kunde missa. Men det var ingen show gott folk utan det var min mamma som var på väg att dö.
Det var dom svåraste och hårdaste orden jag någonsin sagt var när jag sa till min "lille bror" att mamma inte överlevde.
Där stod jag 25 år gammal utan varken mamma eller pappa och just varit med om det värsta som kunde ske i ens liv. Vem skulle jag nu prata med och vem skulle jag nu fråga om dom så enkla saker man egentligen redan visste men frågade mamma om bara för att det skulle bli rätt. Hon var inte bara min mamma utan även min bästa vän som alltid fanns där i vått och torrt.
Hus hade jag provat på och även försöka skaffa barn som jag mist. Då var den sorgen ingen ting i mot vad jag gick igenom just då. Utan en mormor och morfar valde jag bort den drömmen.
Del 3 kommer om några dagar.
måndag 3 oktober 2016
Den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Del 1
Har hänt enormt mkt sen jag skrev här sist,
Jag kan börja berätta att jag valde flytta 150mil från min bostad och vänner för att hitta igen mig själv.
Ni kanske funderar varför jag ens tappade mig själv och jag tänkte precis komma till det.
Tar er tillbaka nästan 8år i mitt liv då allt börjad gå utför.
En kall höst kväll när jag efter varit ute och rastat mina hundar fick jag ett samtal ja visste skulle komma en vacker dag. Men det var varken dag eller så vidare vackert ute. Jag var inte beredd att få höra min mammas oroliga röst berätta att pappa var försvunnen.
Efter några dagars eftersök i skog och mark fann vi pappa "vilande" så fridfullt ute i skogen.
Även jag visste denna dag skulle komma sen jag var ung så var det inte så lätt att just kommit in i vuxen livet. När man som 21 åring hade drömmar om hus och barn. Vem skulle nu svamla med dom som bara pappa kunde göra med barn? Vem ska nu sjunga gamle svarten och ta med dom ut och plocka bär? Fanns ingen så barn kär och omtänksam människa som just min pappa. Han var verkligen världens bästa morfar.
Om någon dag kommer del 2.
#livet #närbenenslogsundan #gamlesvarten #150mil
Jag kan börja berätta att jag valde flytta 150mil från min bostad och vänner för att hitta igen mig själv.
Ni kanske funderar varför jag ens tappade mig själv och jag tänkte precis komma till det.
Tar er tillbaka nästan 8år i mitt liv då allt börjad gå utför.
En kall höst kväll när jag efter varit ute och rastat mina hundar fick jag ett samtal ja visste skulle komma en vacker dag. Men det var varken dag eller så vidare vackert ute. Jag var inte beredd att få höra min mammas oroliga röst berätta att pappa var försvunnen.
Efter några dagars eftersök i skog och mark fann vi pappa "vilande" så fridfullt ute i skogen.
Även jag visste denna dag skulle komma sen jag var ung så var det inte så lätt att just kommit in i vuxen livet. När man som 21 åring hade drömmar om hus och barn. Vem skulle nu svamla med dom som bara pappa kunde göra med barn? Vem ska nu sjunga gamle svarten och ta med dom ut och plocka bär? Fanns ingen så barn kär och omtänksam människa som just min pappa. Han var verkligen världens bästa morfar.
Om någon dag kommer del 2.
#livet #närbenenslogsundan #gamlesvarten #150mil
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)